veela73

Idag kommer mamma på besök. =)

Vilket både blir kul och troligen frustrerande.. Jag älskar min mamma av hela mitt hjärta och hon är MIN mamma. Men vi har båda stark vilja och jag vet att jag troligen kommer att hinna bli frustrerad innan hon åker hem. I mångt och mycket är vi nog helt enkelt för lika.

Fast jag minns tonåren....
Jisses så vi bråkade *s* de var ju så vana vid min syster som gjorde som mamma och pappa sa i 99% av fallen. Sen kom jag 4 år senare och gjorde som JAG ville i 99% av fallen.. *S* De kan inte haft det lätt.
Jag vet att vi hade en hel del stormiga bråk där båda mamma och jag skrek så högt vi bara kunde på varandra, jag fick nog ett antal örfilar också genom tonåren (på den tiden var aga inte förbjudet och när jag ser tillbaka så gjorde jag mig nog förtjänt av varenda hurvel jag fick)  Enda solklara minnet jag har av att få en örfil var dock den enda gången min pappa gav mig en. 
Mamma och jag hade som vanligt stort gräl och skrek hejdlöst på varandra, varpå pappa försökte gjuta olja på vågorna och jag som var extremt upprörd vände mig mot han och skrek:
- Håll käften gubbjävel!!!

*schmack*
Vet inte vem av oss som var mest shockad, jag, mamma eller pappa.. *s*
Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv och jag bad storgråtande om förlåtelse till pappa. (aldrig att jag krävt att han ska be om förlåtelse, jag fick skylla mig själv hade jag varit i hans sits hade jag nog själv kunnat smacka till) Det enda som gjorde ont var att  jag var pappas lilla flicka (har alltid kunnat linda han runt mitt finger) och så var det han som gav mig en örfil...

Låter som man vore värsta tonårshuliganen, nog var jag lite vild men det var mer i formen av att smita ut när man inte fick, stanna ute längre än vad man fick, gå på disco fastän man blivit förbjuden.. Sen drack man ju lite alkohol ibland (man drack någon grogg sen spelade man oftast onykter för vi hade inte råd att köpa så att det räckte till att man skulle bli full) Men aldrig har jag gjort något olagligt..
Ja ok då, man skjutsade på cykel, cyklade utan lyse, cyklade på gågatan och en gång gick vi in på "Asylen" då vi hittade en öppen dörr (Asylen var en STOR byggnad som på den tiden var helt tom och urblåst, men som idag innehåller lägenheter och bibliotek mm)

Men genom alla dessa år och alla dessa bråk så har jag ändå alltid vetat att när jag behöver hjälp så finns mamma och pappa där till 200% ALLTID....
Det var dom som lyckades trolla fram en släpvagn en arla morgon för att komma hämta mig och mina pinnaler från pojkvännens/sambons lägenhet då vi bråkat och gjort slut (tror mamma gjorde allt så fort hon bara kunde så att jag inte hann ändra mig, då dåvarande sambon var psykiskt elak och hade tryckt ned mig under ett år)
Det är dom som hämtat mig på Arlande i snöstorm, det är dom som alltid trott på mig och stöttat mig de gånger jag haft problem.
Pappa lyckades fixa en ursäkt och erbjudande om jobbet tillbaka då jag blivit uppsagd pga saker utanför min kontroll från mitt i stort sett första jobb. (jag tog nytt och bättre jobb istället men det var skönt att veta att de bad om ursäkt)
Mamma har alltid stöttat mig genom skolor och utbildningar, de har alltid pushat mig att göra det jag vill i livet.

Jag vet idag att mina föräldrar är väldigt stolta över mig (ok syrran ligger lite på plus men det beror nog mer på barnbarnen.. *s*)

Men som sagt om några timmar kommer morsan hit och hon kommer säkert styra och ställa.. *s* fast det gör ju inget om hon vattnar blommorna och dammar lite..Har själv inte haft ork att göra något senaste 2 veckorna pga sjukdom, den jäkla febern gör mig konstant matt och jag sover hur mycket som helst (ca 9 timmar på natten samt 1-2 tupplurar á 1-3timmar var dag)
Får återkomma senare med hur det går/gick... =)