veela73

Ja då var det dags att bli en certifierad radiooperatör....
Nu i veckan ska man få visa vad man kan och förhoppningsvis då göra rätt också så att man får en stämpel på att man faktiskt var uppmärksam på lektionerna..

Jag är lite splittrad för hur jag känner inför det hela, jag vet att jag klarar jobbet galant, ja den tekniska biten med datasystemen samt att prata med inringarna, vissa saker är lite klurigare som vilka händelsekoder som passar samt hur man ska åtgärdskoda ärenden.
Det var fan så mycket enklare på SOS, hade en inringare ont i magen så använde man händelsekod buksmärtor, hade de ont i ryggen använde man ryggsmärtor det fanns en kod för varje del av kroppen så det var bara att välja rätt, sen hade vi även en som hette "oklara problem" för sådana människor som inte visste var de hade ont.. (visst var det logiskt) Polisens system är inte lika enkelt, det finns händelsekoder som som gäller bråk, olika larm, stöld etc men det finns ingen som heter "operatör fattar inte vad människan pratar om men vi kanske borde skicka en bil". Sen är det även det där med hur bråttom saker och ting är, samt om man ska skicka eller ej.
Vissa saker tycker jag att: -men vad gnäller du om, skärp dig människa, tror du att du ska få en polisbil för det där????
hmm ja det skulle h*n visst få....
För att nästa samtal känna att: -men oj då, självklart ska vi hjälpa dig och skicka en bil..
nähä, skulle vi inte det??
Men jag antar att det är ju något som kommer med tiden när man blivit lite mer varm i kläderna, på SOS var det ju den exakta symptomen som avgjorde hur snabbt de behövde en ambulans och allt stod i det medicinska indexet så det var bara att läsa innantill, på polisen så är det mer erfarenhet som spelar in, för de har ju inget index att följa, och erfarenhet, det har jag ju inte så mycket än.. Som tur är så har man ju folk att fråga (kände mig som en papegoja förra veckan:
-Handledaren.... hjälp..
-ähm... Handledaren!!
*Jenny kliar sig i huvudet* -men då... Handledaren kan du hjälpa mig?? )
Stor eloge till vår handledare ändå som inte blev galen på mitt och S tjat (ja vi satt och delade på en handledare) sen har vi ju hamnat i bästa turlaget (ja ok de andra är säkert också jättebra men dom känner jag inte än) alla kom rusande om man stirrade sig vilt omkring =) vilket hände lite då och då, befälen är kanonbra och man känner att de stöttar en till 100%..
Så summa summarum: Jag älskar mitt nya jobb och mina arbetskamrater, jag fixar systemen utan större missöden och jag känner mig inte så nervös inför certifieringen. Är nog mest nervös för att få totalt hjärnsläpp när det väl gäller och därför glömma allt jag lärt mig..
Så ni kan ju hålla tummarna lite ändå nu måndag, tisdag och onsdag för det är då det gäller...

---

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaargh
*ångest*
jag fyller snart, fän så gammal man blir........

Hur länge kan man mörka och säga att man faktiskt bara är 27??
Förstår inte vart tiden har tagit vägen, för i själ och hjärta så har jag inte fyllt 30 än.. (och jag är fortfarande euforisk över att jag fick visa id på systemet i november då jag handlade glögg)