veela73

Alltså häromdagen kom jag på att jag blir snart ett år äldre enligt kalendern saken är den att jag känner mig inte så gammal som jag är.
I min skalle har jag inte ens hunnit bli 30 utan hovrar runt 28-29 som applicerbar ålder. Jag tycker inte heller att jag ser så gammal ut som jag är, om det sen är på grund av att jag förtränger fakta eller behöver starkare glasögon kombinerat med förstoringsspegel må vara hänt..
Men eftersom min mentala ålder är många år yngre än den faktiskta så blir det lite småknepigt i det här med karlar..
Jag borde titta på de i min ålder samt några år äldre, om man nu ska vara "normal". Men guud så tråkiga de är och så gamla de ser ut!!  :shock:
Jag börjar nu istället känna mig som en ful gammal kärring som spanar på småpojkar, alla de som jag varit attraherad av senaste året har faktiskt varit 29.. ALLIHOP (ja ok alla 2 då)

Karlar brukar ju få 40-års kris och jaga småflickor runt 20-strecket och riktigt så patetisk är jag inte, men jag känner att jag börjar fasen i mig närma mig..

Jag är inte heller ensam om detta verkar det som. Min närmsta vän är på g in i ett förhållande där killen är 7 år yngre. En annan vän har även hon skaffat sig en yngre pojkvän.

Är det ett nytt mode? Detta hände nästan aldrig förut och var inte riktigt socialt accepterat heller 2-3 år kunde man sopa under mattan.. Nu för tiden verkar det inte vara en sån big deal över huvud taget. Hur många år är "accepterat" att gå nedåt i jakten på en pojkvän, 4? 5? 6? 7? 8? 10?

Nåja ska jag leva med karln tills jag dör så satsar jag gärna på en yngre, för han ser ju bättre ut längre.. :P