veela73

Den här veckan skulle jag egentligen jobbat natt måndag-torsdag men det blev lite ändring i planerna sedan jag blev uttagen att bli handledare för stackars nyanställda. Det innebar att jag i tisdags gick på handledarutbildning, utbildning var kanske att ta i då vi mest satt och gaggade hela dagen men på eftermiddagen fick vi i alla fall en snabbgenomgång av Manapp:en, för er som inte vet vad det kan vara så är det en relik från strax före Kristus födelse som man vid reservdrift på jobbet använder för att kunna prata på S70 radion. Den har massa knappar som man inte förstår betydelesen av, samt en telefonlur och ett av världens minsta displayfönster som man aldrig kan läsa vad som står i utan att behöva lyfta och vinkla hela apparaten. En genomgång av Manapp behövdes för min del då jag inte petat på den sen min grundutbildning, om det inte var för att flytta på åbäket vill säga.
I övrigt tillkom det inga nya kunskaper under dagen men det gjorde ändå att jag inte kunde jobba natt vare sig måndag eller tisdag utan blev bytt till dagtid. Jag hatar dagtid.... Mornar är skapade utav djävulen och fastän han brukar vara en rätt bra polare ibland så vet jag att när klockan ringer klockan "mitt-i-natten" så sitter han och flinar förnöjt med avbrott för skrattanfall när han ser mig snubbla runt och försöka få iordning på mig själv fastän jag inte är vaken.

Onsdag och torsdag blev det i alla fall nattpass, luuuugna nattpass, lite småincidenter enbart men inget som fick min puls att öka eller adrenalinet pumpa, vilket i sin tur gjorde att när det närmade sig hemgång var morgon så var Jenny mer död än levande.
I torsdags morse planerade jag att handla på vägen hem, men det kom jag på när jag stod i hallen här hemma att det missade jag.
I morse när jag skulle hem var jag tydligen så trött och sliten att inte ens automatiska dörrar reagerade när jag kom gående. Traskade ju glad i hågen (nåja) ned i tunnelbanan vid jobbet, där finns 2 dörrar för att ta sig in i hallen vid spärrarna. Jag gick rakt fram mot ena dörren, för att sen få slå på tvärnit sekunden innan jag skulle ha tryckt näsan mot glasdörren. Jag stirrar lite förbryllat upp mot den lilla dosan ovan dörren som ska reagera att det faktiskt kommer någon men den stirrade bara tomt tillbaka.
Jag backade därefter och gick framåt igen... inget händer..
Jag byter dörr och går fram mot det andra dörrparet, återigen utan reaktion från dörrarna. Inte ens en liten darrning lyckas jag åstadkomma på dörrjävlarna.
Jag försöker då att medelst fingrarna skjuta isär dörrarna, men det funkade inte det heller.
Jag bankar då på dörren för att få spärrvaktens uppmärksamhet, i tron att idioten glömt slå på strömmen till dörrarna.. Spärrvakten tittar åt mitt håll, för att sen återgå till sin tidning.. Grrrrrr
Efter att ha stått där i några minuter utan att komma någonvart, samt med funderingar på hur jag nu skulle ta mig hemåt (tankeverksamheten var inte riktigt i sitt esse vid tiden för det inträffade) så kommer det till slut en kille som också han vill ta tunnelbanan.
Killen tittar undrande på mig som står som ett fån utanför dörrarna varpå jag känner att jag måste ju kläcka ur mig något vetttigt så: -jag har tydligen ingen utstrålning, dörrarna vägrar öppna sig... säger jag då med ett flin, för jag är ju säker på att dörrjävlarna är trasiga alternativt inte påslagna.
Killen slänger en konstig blick åt mitt håll, går fram mot ena dörrparet, som snällt glider upp och killen går igenom.

WTF????

Det tar mig en sekund eller två att fatta vad som just hände, innan jag samlar ihop mig och börjar gå genom dörrparet jag med, halvvägs igenom stängs dörrarna... Med mig imellan...

:(